Varför säger ni inget?

Ni är ganska många som läser varje dag, varför säger ni inget? 🙂

Är jag farlig eller för ärlig? Jag får höra ofta att jag är för öppen och säger ibland för mycket, men vad gör det? Jag förlorar inte på det och du behöver varken lyssna eller klicka in och läsa här om du inte gillar det jag säger. Vissa säger att jag är dömande och inte kan se saker från andra perspektiv, men vad vet främlingar som läser en annan främlings blogg om det? Det finns värre problem där ute i världen och jag bryr mig om mina egna. Jag tar hand om de mina och förmedlar det jag anser vara värt att förmedla. Det jag ser som verkligheten, min verklighet. Passar inte det så kan man läsa någon annans verklighet som kanske handlar om skor och kläder och smink och hårfärg och totalt ointressanta saker som inte betyder ett dugg enligt mig. Jag färgar inte mitt hår längre för jag är rädd att kemikalierna i hårfärgen kommer ge mig sjuka barn i framtiden, jag sminkar mig inte av samma anledning. Jag skulle hemskt gärna vilja ha tatueringar, men färgen är så giftig att jag avstår, vid en röntgen, ifall det finns tatueringar, kan de vara i vägen. Så lite bryr jag mig om ting, även fast jag vill ha vissa saker, så är framtiden och en hälsosam vardag viktigare än att vara snygg.

När min pappa dog rasade hela min värld. Han var min förebild och jag skulle bli som honom, obrydd. Innan han dog ville jag ha en massa saker, saker som jag trodde jag skulle bli lycklig(are) av. Jag bytte bostad ofta, jag trodde väl att på nästa ställe blir allting bra igen (det här var på den tiden då jag led av depressioner, stress och ångest dagligen.) Jag ignorerade verkligheten framför mig och trodde jag var odödlig, fast jag hade konstant ont i leder och muskler, fast jag kissade blod, hade ont i magen och huvudvärk osv osv. Jag ignorerade min ångest, jag bet ihop, jag var verkligen odödlig, trodde jag. Tack och lov har jag aldrig dämpat min ångest med mediciner, jag vill inte ens tänka på hur det hade slutat då…

Jag insåg ganska snabbt efter pappa tog sitt sista andetag att det inte finns en enda pryl på denna jord som skulle göra mig lyckligare, ingen ny bostad, inget ting. Klart jag inte kan leva utan min iphone, min jacka och mina skor t.ex. Men jag blir inte lyckligare för det. Jag blir lycklig när mina nära mår bra, jag blir lycklig när mina vänner kämpar för samma goda sak som jag gör, min hund gör mig glad genom att endast existera, jag blir glad av mina vänner, och jag blir glad och lever i totalt lyckorus när jag tänker på min familj.

När min pappa dog dog också en liten del av mig, jag kan inte ersätta den delen med någonting. Det existerar inte, om jag inte skulle lyckas väcka honom till liv och få honom att leva igen dvs. Det kommer alltid att finnas ett tomt hål i mitt hjärta som ingen kan fylla. Han fick mig att inse att vi bara har ett liv, att vi måste ta hand om det och ta ansvar. Pappa sa många gånger på dödsbädden: -Vanessa, gå inte i mina fotspår, sköt om dig, du vill inte uppleva det här! Du vill träffa dina barnbarn, du vill se dom gifta sig. Ta hand om er, både du och lillebror, bli inte som mig, gör inte samma misstag!

Om jag inte mår bra, så gör jag någonting fel. Om jag inte mår bra så beror det på mig själv och det är bara jag som kan reparera det. Jag kan inte gå till någon annan och få svaret, jag måste hitta det på egen hand, för jag känner mig själv bäst. Jag vet vad jag gör för fel om jag rannsakar mig själv och är ärlig.

I ärlighetens namn så kan jag förstå andra människor, jag är inte enspårig eller dömande. Jag tror bara på det jag lärt mig, det är logiskt för mig hur allt hänger ihop. Jag förstår mer än vad som kanske framgår i min blogg, jag har levt ett destruktivt liv och vet hur det känns att vara på botten. Jag vet hur det känns att gråta ett helt dygn utan att veta varför, jag vet hur det känns att ha panikångest varje dag, jag vet hur rörigt allting är och hur trött man känner sig, jag vet hur ont det gör i kroppen, jag vet hur hopplöst livet kan kännas utan att egentligen förstå varför. Jag vet hur ont det gör att vara överviktig så att kläderna gör ont. Jag vet hur det känns att behöva köpa storlek large i klädaffärerna men att känna sig som small. Jag förstår hur det är, jag om någon vet. Jag vet hur stressad man känner sig, och jag vet hur jobbigt det är att ta sig ur den onda cirkeln. Jag har gjort och genomlevt allt detta. Jag förstår! Jag har endast svårt att förstå mig på de som väljer att fortsätta må dåligt. De som inte ens försöker eller söker efter svar, de som gräver ner sig i sitt destruktiva liv och inte vill. De som fortsätter söka svaren där de inte finns, om de söker alls? De som blundar när svaret finns framför näsan. Då blir jag besviken och undrar hur man egentligen resonerar. För mig är allting logiskt, för mig finns bara ett sätt, och det är att ifrågasätta och ta reda på varför. Jag ville verkligen veta varför jag led av sån fruktansvärd ångest, jag ville verkligen förstå hur jag kunde sitta och ha självmordstankar när det inte var något fel på mig. Jag ville lösa det jag ställt till med när poletten väl trillade ner. Allting klarnade och jag är så otroligt tacksam för min förmåga att tänka själv och inte lägga ansvaret i någon annans händer. Om det du gör inte fungerar, varför fortsätta?

Det här blev kanske lite väl djupt och med några tårar medan jag skev, men man måste skriva av sig ibland och det fick bli just idag. Jag ville visa mig själv lite mer, än bara en massa länkar och fakta och candidapropaganda. Jag undrade samtidigt vilka ni alla är där ute, vad är er historia och varför läser ni min blogg? Känner ni igen er? Vi är nog många som har samma erfarenheter?

Vem är du? Var bor du? Hur mår du? Kämpar du mot candida precis som jag gjort? Hur går det? Snälla berätta? Jag är så nyfiken!

Annonser

8 reaktioner på ”Varför säger ni inget?

  1. Jag är oxå här….Bor i Norrköping. Kvinna. jag har nyligen insett, och när jag hittade din blogg, att jag hittade din blogg att jag troligen har candida. Men inte så kraftig som du. tack för hjälpen 🙂

  2. Hej jag läser din blogg och tycker den är bra och lärorik. Jag har nog haft det mesta som man kan ha när man äter för mycket kolhydrater/socker. Som IBS sockerberoende fibromyalgi deppression ångest oro candida eksem nässe utslag och stor övervikt. Äter LCHF sedan två år och har fått en mycket bättre psykisk och fysisk hälsa. Jag blev mycket rörd av det du skrev om ditt mående och din Pappa jag är ledsen för din skull. Känner igen mig jag har en Pappa som har fått Alzeimers och gruvar mig till den dag då han inte är längre i livet. Hoppas allt är bra med dig Mvh Tina…

  3. Hej!

    har efter 20 års lidande hittat en möjlig väg ut, blev rekommenderad syclovir och har ätit det en vecka ungefär. mår skitdåligt, nästan som magsjuka. mår illa hela tiden. tydligen så kan det bli så då det frigörs en massa toxiner har jag förstått.
    men efter att ha läst din historia så känns det mycket mer hoppfullt, och jag hoppas att jag också får må bra en dag. Hamnade här när jag googlade på syclovir och tycker det var intressant att läsa och kul att det har funkat så bra för dig.

    mvh/ Putte

  4. Härligt att läsa det du skriver och att du går den väg du känner är bäst. Jag gör likadant, får höra ofta att jag inbillar mig, har fel, jobbig mm. Skrattar åt mig! Jag gör ändå det som känns bäst för mig för jag vet att det blir bättre av det. Jag har samma problem som du har haft .
    Varit på vårdcentralen och läkare men ingen som kan hjälpa mig få bukt med problemet.Fått eksem, ont i magen och illamående, ångest, trött mm mm. Jag har dock inte testat om jag har candida än, vilket jag tror jag kan ha. Skönt läsa om det du har vart me om! Kram

  5. Jag är här. 🙂 Jag har varit sjuk i nästan trettio år utan att någon kunnat hjälpa mig. Av en slump slutade jag med socker och kolhydrater och det var som ett mirakel. Nu kämpar jag mot candidan som ju hade tagit över min kropp fullständigt. Kanske finns det ett liv för mig också? Det är svårt att tro att man kan bli så fruktansvärt sjuk av ”mat”. Och att förbättringen kommer så fort som den gör, men det gör den. Det är härligt att läsa om din resa och jag fortsätter att följa dig. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s