jag hamnade i ett flow idag.

fick för mig att blogga lite. det är tuffa tider och jag står emot så gott jag kan. snart är det över, hoppas jag. jag ger aldrig upp. och hur nere jag än kan känna mig ibland finns det inget som kan stoppa mig. jag har haft det värre. jag är lycklig i detta nu och det är bara det som redan skett som jag inte kan styra som smärtar. framtiden kan inte bli annat än ljusare! men nog om det nu.

jag kommer ihåg hur kläderna förut gjorde ont på mig. ingenting satt rätt, och det var helt värdelöst att shoppa kläder. det tar emot att hämta kläder i storlek 44 när man är kort som en tomte och vet där inne nånstans att man ser ut som en liten knubbis. jag förnekade det. jag minns hur jag svettades mycket. jag minns att jag höll in magen för att dölja. jag minns att kläder i vissa sitt-ställningar gjorde förjävligt ont. jag öppnade gylfen efter varje måltid och när jag satt hos kompisar i soffan hade jag en kudde i knät för att dölja. jag provade ha större kläder på mig för de satt inte åt vid midjan/låren/bröstet, men dom gjorde ju bara så att jag såg ännu större ut, har jag upptäckt nu när jag ser andra göra samma misstag.

jag kan fortfarande känna mig tjock ibland. riktigt jätte tjock. jag vet att jag inte är tjock, jag vet att jag är en sticka. men hjärnan spelar en ett spratt ibland. speciellt vid en viss tid i månaden då man bara känner sig svälld. DÅ känner jag mig som 75 kilo igen och vill inte gå utanför dörrn.

jag kan få rå ångest över vad jag gjort mot mig själv. tankarna snurrar. och jag kan inte vara mer än tacksam för att det gick så pass illa som det gjorde. jag behövde det för att inse. fanns det minsta chans att leva kvar i det jag gjorde hade jag stannat, rakt av! offra chips påsen och makaronerna? nooooo way!

aldrig har jag lärt min läxa så väl och jag önskar att fler förstog allvaret i den förödelse det innebär att låta det fortgå. många problem jag hade har jag glömt. dom är som i en dimma, så skönt att slippa. vissa kommer jag aldrig glömma. som t.ex hur det känns att kissa blod.. :S

jag har en släkting som inte heller tagit hand om sig speciellt väl. det gick så pass illa att tarmarna fick opereras bort. aldrig förr hade läkarna sett så illa däran candida. det är tyvärr där det slutar. cancer! allt p.g.a. okunskap och latmask som har för stor kontroll över ryggraden. tänk efter hur ni lever mer än en gång, allt får konsekvenser till slut!

Annonser

jag kan inte vara tyst!

nu får det vara nog. nu ska dom vaccinera 10 åringar mot livmoderhalscancer! va?! vaccinering fungerar så att du sprutar in det du vaccineras mot i kroppen, så att kroppen bygger upp ett försvar mot det. vaccinering mot influensan innebär att du går med på att spruta in influensan i kroppen, så att kroppen sen står emot det bättre. låter det hälsosamt?

vi har med andra ord inget immunförsvar längre. har ni nån gång hört teorin om att cancer har alla människor latent i kroppen? bullshit!! du får cancer om du inte har tillräckligt immunförsvar. om du inte sköter din hälsa. alla har inte cancer, och sen dras en lott och du kanske får det. nej nej.. hur kan människor tro på något så korkat?

gör era cellprov! du sitter i en stol i 3 minuter, sen är det över. när jag gjorde cellprov berättade personalen att dom enda som får livmoderhalscancer är dom som INTE gör sina cellprov. och varför gör man inte det? jadu, bra fråga! det gör inte ont, det är inte farligt. det är en helt vanlig gyn-undersökning du gjort flera ggr förut. så varför gör man inte ett vanligt simpelt cellprov när det räddar liv?

nu kan du ju strunta i det å spruta in cancer i kroppen istället. HAH! gud, vart ska det här sluta?

det senaste rådet jag fick angående vaccinering var att jag bör nog vaccinera mig mot fågelinfluensan. fågelinfluensan? glöm att jag gör det! bygger upp mitt immunförsvar istället, genom att leva ett hälsosamt liv. där har du det vinnande konceptet. synd att människan hellre tar genvägar och chansar ist..

HALLÅ SVERIGE, VAKNA!!

julen finns inte.

jag kan inte känna den. den finns inte i mig längre. femte november är det idag, det har kommit lite snö, det är kallt och mörkt ute. men ingen jul. jag vill inte känna det heller. jag vill inte att det ska finnas. jag kan inte känna glädje.

jag minns inte julafton förra året. den är som en diffus dimma. jag var som i koma. i någon sorts chock-koma. pappa dog fyra dagar före julafton. vi satt hela familjen runt hans säng den kvällen. jag höll honom i handen hela tiden. jag släppte den aldrig. jag släppte den först då den var kall och stel långt efter han redan dött. hela den upplevelsen går igenom mitt huvud oftare och oftare. ju närmare vi kommer..

vi försökte hålla oss lugna och sansade och pratade med pappa. sa hej då. hans andetag lät tyngre och tyngre. det var inte som jag trodde det skulle vara. det var fint och stillsamt samtidigt som det var det värsta jag någonsin lyssnat på. hans andetag. jag vill aldrig mer vara med om det. aldrig mer cancer. aldrig mer!

han fick så mycket smärtstillande på slutet att han inte var med längre. han var i en annan värld och såg saker hela tiden. kunde säga de mest konstiga saker. och ibland sa han någonting och höll sig kvar en stund i samtalet. men försvann till slut igen. somnade. han var mest klar när han sovit en stund. när all smärtlindring hunnit gå ur och han behövde ny dos. då kunde man prata, skratta tillsammans. hur dålig han än var så behöll han sitt sätt, sin humor och sin kärlek hela vägen.

jag låg i hans säng på sjukhuset och höll om honom några dagar innan han fick komma hem sista gången. komma hem för att dö. vi låg där tilsammans och sa hur mycket vi älskade varann och hur mycket jag kommer sakna.

det är den tiden på året nu, då han låg på sjukhuset och vart sämre för varje dag som gick. då vi var där varje dag och hälsade på. det känns som att han ligger där nu.. ibland är jag på väg dit.

vänner där ute, det känns som att jag har en tung tid framför mig, och jag kommer nog inte blogga så mycket. men jag kommer tillbaka. bättre än någonsin!

ha ett fortsatt fint tvåtusenåtta så ses vi kanske nästa år. under tiden kan ni titta in på våran mobilblogg där det kommer rasa in bilder ist.

http://mobilblogg.nu/meetzemonsta

massa kramar,

vanessa.