hur gör man?

en gammal klasskompis till mig ställde en bra fråga. hur gör man? när du bestämt dig. när du verkligen inte vill må dåligt längre. när du vet att nu måste jag göra någonting. hur gör man då?

det är en svår fråga, men jag ska försöka besvara den. jag gick precis som alla andra människor gör när dom mår dåligt, och förnekade allt. jag visste nog mycket väl med mig själv att det jag gjorde, och hur jag levde, inte skulle hålla i längden. tillsammans med den känslan hade jag alltid ett litet hopp, en mening som jag levt på under större delen av mitt liv, den lyder: ”Det löser sig!”

jag har aldrig vetat om när, eller hur det kommer lösa sig. bara att det kommer lösa sig. en dag så gör det de bara. och så vart det. en dag insåg jag. efter flera års förnekande, efter år av vad jag trodde var att leva livet, insåg jag att jag lever inte alls livet, jag lever i förödelse. jag förgör mig själv, jag förgör mig själv så pass att jag inte kan kissa utan smärta längre, jag kunde inte hålla i en penna i skolan, och jag var ständigt deppig. det kunde gå så pass långt att jag till slut inte kände känslor, jag var mer eller mindre död på insidan. likgiltig.

en dag sa jag till mig själv att: nu Vanessa får du fan rycka upp dig, när du gått så pass långt att du längtar efter att få känna all smärta innombords istället för att inte känna nånting alls. då är det dax att göra någonting!

för så vart det, efter att ha gått likgiltig tillräckligt länge ville jag hellre känna all ångest och smärta jag bar omkring på. vad som helst bara det kändes. bara jag kunde få veta att jag lever. jag är inte avstängd!

när jag kom dit, när alla tankar som löd ”jag gör det i morgon” började avta. när i morgon var idag och när jag inte stod ut längre. när jag inte längre kunde förneka det uppenbara. DÅ kunde jag börja göra någonting.

det första jag fick göra var att inse helt och hållet att det var kolhydraterna som orsakade allting, och hur mycket jag än försökte förneka det, och hur mycket jag än önskade att det inte var så.. så vann sanningen. när den sanningen steg mig till huvudet gick det inte att äta kolhydrater mer, nu började samvetet spela in. jag började med att minska dom. halvera, halvera igen.. och igen och igen tills dom var borta. abstinensen man kan få är inte att leka med, du gör dig av med ett socker beroende som heter duga. och inget beroende är enkelt att bli av med. det enda du kan göra är att stå emot.. kämpa kämpa kämpa! ingen annan kommer kämpa åt dig!

effekterna av allt kämpande är belöning nog. för mig innebar det att jag kunde kissa normalt igen och greppa om saker med händerna. plus att kilo efter kilo rann av mig utan att jag hade räknat med det. ja kunde gå ner upp till 5 kilo i veckan till en början. endast och enbart genom att bojkotta kolisar och ta in mer fett i kosten. och vad var inte detta om än nånting som fick mig att vilja kämpa vidare. istället för en smörgås till snax så åt jag skinka med jätte mycket smör på. pålägget på mackan man i vanliga fall åt. det var vad jag små åt mellan måltiderna.. ägg med smör. eller helt sonika, vispad grädde. bara fantasin kan hindra dig där.

nåt jag aldrig har hamnat i är just det här att ”mat är en belöning” men jag kan ha full förståelse för syndromet. det är precis som att sluta röka. slutar du mata nikotin-monstret med nikotin upphör det att existera. slutar du mata ditt socker-monster som skriker av dödsryckningar där inne så dör monstret till slut. du har enbart ”belöningsbehov” så länge du fortsätter belöna dig själv. mat är ingen belöning. mat är något vi måste ha för att leva. varför ska vi leva mer än vi måste?

enda anledningen till att vi belönar oss själva är väl kanske för att känna oss som alla dom där andra som inte har något socker-monster?

nu menar jag inte att en matbelöning är något dåligt. självklart ska man fira med tårta och godis mm. när det kommer tillfällen i livet. men detta handlar inte om det i de här fallet.

det är enbart i din hjärna det finns ett belöningscenter. du har skapat det själv. sockret har lurat dit dig. sockret har stigit dit åt huvudet att du tror en belöning är de enda sättet. en bättre belöning är att se hur vågen minskar och hur kläderna helt plötsligt blivit så ut-töjda att dom faller av, tro mig 😉

dom är såklart inte ut töjda, du har gått ner i vikt. jag själv trodde inte på att jag gjort det, så jag var helt säker på att alla mina kläder tappade formen samtidigt. snacka om belöning när den poletten trillade ner.

vågar man hoppas?

jag tror det. ett litet ljus sprider sig på insidan iaf.

vad som helst kan hända men jag hoppas. iiiiih!

usch vilken tjockis bild här nedan. jag blir lika förvånad varje gång. skrämmande, men sant. nu har ni fått se mig iaf. även om kommentarerna är dåliga.. säg nåt! 🙂

före – efter.

före. (fråga mig inte vad jag gör med munnen)

efter.

det är 25 kilos skillnad ungefär. allt gick jag ner innom loppet av ett år genom att äta annorlunda. jag åt ner 25 kilo och det mesta gick jag ner de första 7 månaderna. då rasade jag 15 kilo rakt av. kom ihåg att jag aldrig tränat för att gå ner. det är väldigt svårt att träna sig ner i vikt.

jag vet hur det känns att vara överviktig. jag vet hur svårt det är att finna engagemang till att göra någonting. att förändra är det jobbigaste man kan göra. förändra vardagen. men när du väl e där, när du börjar känna hur det lättar och hur enkelt det egentligen är, vill du aldrig mer tillbaka! tro mig, jag är ett levande exempel på allt du inte trodde var möjligt.

jag finns här till er service om någon undrar något. skriv i gästboken vet ja.

capoeira.

jag vill börja träna capoeira. jag vet det fanns i Gävle förut och då förhindrades jag av viktigare saker. nu.. var kan man träna capoeira i den här stan?

tarmrening.

nästan två år sen sist nu. jag har börjat igen. det ska bli så skönt att få rensa ur kroppen, lymfan och tarmarna på gammalt skrutt. tog de första pillret i schemat igår och idag har jag ont i huvudet. tror jag måste backa ett steg. minsta lilla skallvärk så måste man backa. inte stressa. men den kan bero på att jag sovit lite för mycket inatt med.

två år, ja ungefär 1,5 år sen jag slutade med tarmreningen förra gången. jag höll på i 5 månader då tror jag, nästan 6. jag skulle gissa att det kanske bara tar 4 månader den här gången. det har inte gått så lång tid sen sist och mitt leverne jag rensade ur den gången existerar inte där innuti just nu.

jag gillar torrborstningen bäst. det blir man nästan hög av. man känner hur allting rör sig där inne under huden och får fart och tar sig ut. den känslan är obeskrivlig. slaggrensning och lymfan blir fin igen.

om jag inte minns fel så är det bra att göra tarmrening med ungefär 1,5 års mellanrum. hela livet ut. ni borde prova mina vänner! Robert Gray’s Tarmrening.

och du där, det kändes såå bra att få rensa luften och lätta hjärtat igår. det var behövligt, tusen tack!

sorg.

den gör sig påmind ibland. dagarna går lättare men sorgen försvinner inte. och då och då får man sig en smäll, en påminnelse om att han faktiskt inte finns kvar här på jorden. att han inte funnist hos oss på snart ett år. ett år! vart tog de året vägen? vad gjorde jag på julafton förra året? jag minns inte den dagen.

jag vill inte fira jul. jag vill inte veta av den. den skulle helst av allt inte existera. jag hoppas jag får jobba över jul. inte känna. inte vara hemma. inte alls! det är 2 månader kvar dit. jag vill inte att tiden ska gå. jag vill stanna allting, just idag kan allting få stanna.

usch, smärtan är förjävlig ibland.

du har stor benstomme Vanessa.

pasta carbonara. gud så gott! jag älskade den maträtten förr. perfekt, ost, grädde, lök, bacon och den älskade pastan jag slavade under. jag tror jag åt carbonara flera gånger i veckan. det enda nyttiga jag fick i mig där var väl bacon – protein och fett – energi.

jag provsmakade lite carbonara här om dagen. med pasta. tagliatelle. det var gott, väldigt gott. men min mage efteråt. AJ! jag tog inte många tuggor pasta, ändå säger min mage nej nej nej vad håller du på med!?!? och jag fick den där äckliga jästa känslan i kroppen som man får efter en kolhydratrik måltid. ni vet då när man nästan kan känna mjölet från pastan komma upp i käften som en enda.. mjölbomb.och hela kroppen känns full av deg. segdeg.

äcklig onaturlig mättnadskänsla infann sig precis så som jag kände mig varje dag på min 70 kilos tid då jag inte åt annat. mitt sockerberoende jag hade var enormt då. och eftersom kolhydrater också blir till socker i kroppen så levde jag nästan inte på annat än socker och fett.

vi har nyligen flyttat, och jag hittade massa gamla kläder. oj oj oj! jag kan inte förstå att jag varit så stor. att de där byxorna jag hittar i källaren med storlek 42 har suttit så tajt på mig att dom gjort ont. det var nåt jag glömde fort. hur man känner sig i tajta kläder när man är tjock. det skaver och ingenting sitter kvar där det ska sitta. det glömdes bort fort då jag rasade i vikt.. för då ramlade kläderna av mig av en annan anledning. men jag trodde fortfarande inte på det. jag trodde bokstavligen talat att det var kläderna som växte. dom blev uttöjda, inte var det jag som krympte, nej nej! jag trodde för det första att man inte kunde gå ner i vikt så fort, jag rasade ju 15 kilo de första 7 månaderna, och för det andra så försökte jag inte ens gå ner.

jag köpte kläder i storlek 38 när jag var storlek 36. när jag var nere i storlek 34 köpte jag kläder i storlek 36, jag trodde inte på det. jag provade storlek 36, kom i det, och tog för givet att mindre kan jag bara inte ha. men ta mig fan, dom ramlar ju av dom med. jag kunde inte förstå! vad hände?!

det tog mig ungefär 2 år att förstå att jag är smal. inte knubbig. inte ett dugg jävla knubbig nånstans. jag är smal. jag har storlek 32. från 42 till 32. 2 år tog det mig att inse och förstå det. i min skalle var jag fortfarande tjockis. en varm tjockis. jag frös aldrig förr, jag hade så mycket härligt fett som värmde min kropp och nu fryser jag av minsta lilla kyla. hurr!

min lillebror som alltid varit smal njuter och säger att nu får jag smaka på hans värld jag med. jag tror han har varit avis på mig när jag kunde ligga i vattnet och bada i timmar när vi var små, och han stog på bryggan, huttrade med lila läppar. lille plutten där! nu e vi i samma lag.

jag trivs i min nya kropp. jag kan fortfarande tänka att jag är en tjockis. känna mig som en uppblåst ballong med valkar överallt. nästan se dom i spegeln, men sen inse åter igen att dom är borta.

när jag gick i högstadiet umgicks jag i ett litet gäng av tjejer. vi höll ihop och hade skoj tillsammans. alltid när vikt kom på tal så tröstade dom mig med att ”ja men du har stor benstomme Vanessa, du kan inte rå för det” jag brukar tänka på det allt som oftast. stor benstomme, herregud..

jag har jättestor benstomme, jag väger 50 kilo och har storlek 32 i kläder. jättestor benstomme!

blondinbella tar en bloggpaus.

jag såg debattprogrammet hon var med i. hon försökte försvara sig men det gick inte jättebra. hon vart rådissad och dumförklarad i direktsändning. nu har hon en sk ”bloggpaus” pga studier. jaja, dra den där om rödluvan när du ändå är igång tjejen..

imponerande liten tonåring att se upp till, eller var hon bara just det, en tonåring?

vad glor ni på?

idag kunde jag inte hålla mig. alltid när vi är på stan. folk glor! herregud, är homosexualitet så jävla ovanligt att vi ser ut som två gröna varelser med tentackler på skallen när vi går på stan? nej jag tänkte väl det!

idag kontrade jag med ”ja men har ni sett, två flator på stan! tänka sig..”

ibland är de svårt att hålla käft.