Varför säger ni inget?

Ni är ganska många som läser varje dag, varför säger ni inget? 🙂

Är jag farlig eller för ärlig? Jag får höra ofta att jag är för öppen och säger ibland för mycket, men vad gör det? Jag förlorar inte på det och du behöver varken lyssna eller klicka in och läsa här om du inte gillar det jag säger. Vissa säger att jag är dömande och inte kan se saker från andra perspektiv, men vad vet främlingar som läser en annan främlings blogg om det? Det finns värre problem där ute i världen och jag bryr mig om mina egna. Jag tar hand om de mina och förmedlar det jag anser vara värt att förmedla. Det jag ser som verkligheten, min verklighet. Passar inte det så kan man läsa någon annans verklighet som kanske handlar om skor och kläder och smink och hårfärg och totalt ointressanta saker som inte betyder ett dugg enligt mig. Jag färgar inte mitt hår längre för jag är rädd att kemikalierna i hårfärgen kommer ge mig sjuka barn i framtiden, jag sminkar mig inte av samma anledning. Jag skulle hemskt gärna vilja ha tatueringar, men färgen är så giftig att jag avstår, vid en röntgen, ifall det finns tatueringar, kan de vara i vägen. Så lite bryr jag mig om ting, även fast jag vill ha vissa saker, så är framtiden och en hälsosam vardag viktigare än att vara snygg.

När min pappa dog rasade hela min värld. Han var min förebild och jag skulle bli som honom, obrydd. Innan han dog ville jag ha en massa saker, saker som jag trodde jag skulle bli lycklig(are) av. Jag bytte bostad ofta, jag trodde väl att på nästa ställe blir allting bra igen (det här var på den tiden då jag led av depressioner, stress och ångest dagligen.) Jag ignorerade verkligheten framför mig och trodde jag var odödlig, fast jag hade konstant ont i leder och muskler, fast jag kissade blod, hade ont i magen och huvudvärk osv osv. Jag ignorerade min ångest, jag bet ihop, jag var verkligen odödlig, trodde jag. Tack och lov har jag aldrig dämpat min ångest med mediciner, jag vill inte ens tänka på hur det hade slutat då…

Jag insåg ganska snabbt efter pappa tog sitt sista andetag att det inte finns en enda pryl på denna jord som skulle göra mig lyckligare, ingen ny bostad, inget ting. Klart jag inte kan leva utan min iphone, min jacka och mina skor t.ex. Men jag blir inte lyckligare för det. Jag blir lycklig när mina nära mår bra, jag blir lycklig när mina vänner kämpar för samma goda sak som jag gör, min hund gör mig glad genom att endast existera, jag blir glad av mina vänner, och jag blir glad och lever i totalt lyckorus när jag tänker på min familj.

När min pappa dog dog också en liten del av mig, jag kan inte ersätta den delen med någonting. Det existerar inte, om jag inte skulle lyckas väcka honom till liv och få honom att leva igen dvs. Det kommer alltid att finnas ett tomt hål i mitt hjärta som ingen kan fylla. Han fick mig att inse att vi bara har ett liv, att vi måste ta hand om det och ta ansvar. Pappa sa många gånger på dödsbädden: -Vanessa, gå inte i mina fotspår, sköt om dig, du vill inte uppleva det här! Du vill träffa dina barnbarn, du vill se dom gifta sig. Ta hand om er, både du och lillebror, bli inte som mig, gör inte samma misstag!

Om jag inte mår bra, så gör jag någonting fel. Om jag inte mår bra så beror det på mig själv och det är bara jag som kan reparera det. Jag kan inte gå till någon annan och få svaret, jag måste hitta det på egen hand, för jag känner mig själv bäst. Jag vet vad jag gör för fel om jag rannsakar mig själv och är ärlig.

I ärlighetens namn så kan jag förstå andra människor, jag är inte enspårig eller dömande. Jag tror bara på det jag lärt mig, det är logiskt för mig hur allt hänger ihop. Jag förstår mer än vad som kanske framgår i min blogg, jag har levt ett destruktivt liv och vet hur det känns att vara på botten. Jag vet hur det känns att gråta ett helt dygn utan att veta varför, jag vet hur det känns att ha panikångest varje dag, jag vet hur rörigt allting är och hur trött man känner sig, jag vet hur ont det gör i kroppen, jag vet hur hopplöst livet kan kännas utan att egentligen förstå varför. Jag vet hur ont det gör att vara överviktig så att kläderna gör ont. Jag vet hur det känns att behöva köpa storlek large i klädaffärerna men att känna sig som small. Jag förstår hur det är, jag om någon vet. Jag vet hur stressad man känner sig, och jag vet hur jobbigt det är att ta sig ur den onda cirkeln. Jag har gjort och genomlevt allt detta. Jag förstår! Jag har endast svårt att förstå mig på de som väljer att fortsätta må dåligt. De som inte ens försöker eller söker efter svar, de som gräver ner sig i sitt destruktiva liv och inte vill. De som fortsätter söka svaren där de inte finns, om de söker alls? De som blundar när svaret finns framför näsan. Då blir jag besviken och undrar hur man egentligen resonerar. För mig är allting logiskt, för mig finns bara ett sätt, och det är att ifrågasätta och ta reda på varför. Jag ville verkligen veta varför jag led av sån fruktansvärd ångest, jag ville verkligen förstå hur jag kunde sitta och ha självmordstankar när det inte var något fel på mig. Jag ville lösa det jag ställt till med när poletten väl trillade ner. Allting klarnade och jag är så otroligt tacksam för min förmåga att tänka själv och inte lägga ansvaret i någon annans händer. Om det du gör inte fungerar, varför fortsätta?

Det här blev kanske lite väl djupt och med några tårar medan jag skev, men man måste skriva av sig ibland och det fick bli just idag. Jag ville visa mig själv lite mer, än bara en massa länkar och fakta och candidapropaganda. Jag undrade samtidigt vilka ni alla är där ute, vad är er historia och varför läser ni min blogg? Känner ni igen er? Vi är nog många som har samma erfarenheter?

Vem är du? Var bor du? Hur mår du? Kämpar du mot candida precis som jag gjort? Hur går det? Snälla berätta? Jag är så nyfiken!

Så åt mannen som gav oss ordet ”banta”

Ordet ”banta” har inte alltid betytt att räkna kalorier – tvärtom. Uttrycket kommer från William Banting, en överviktig begravningsentreprenör i England i mitten av 1800-talet. Han gjorde allt för att gå ner i vikt, men blev bara tjockare. Till sist träffade han en läkare som hade studerat i Frankrike och som rekommenderade en ny metod.

William Banting började undvika socker, bröd, potatis och öl och åt sig mätt på kött och grönsaker. Utöver det drack han en del vin och kunde ta sig en sängfösare på kvällen. På ett år gick han ner 21 kilo i vikt. För att hjälpa andra skrev han sedan ”Letter on corpulence”, ett häfte som blev väldigt populärt. Den ursprungliga betydelsen av att banta är alltså att skippa kolhydraterna och äta mer fett.

Taget härifrån!

Jag är lite chockad, hur kunde banta bli alla dessa massförstörelsevapen mot kroppen, som att dricka soppor och äta diverse konstigheter?! Hur gick det till? Herremin va korkad människan är!

Hur funkar det för er som ”bantar” med soppor och annat sattyg? Blir ni friska och smala? Eller fastnar ni i ett ekorrhjul som ni sen inte kommer ur då er ämnesomsättning blivit förstörd? Någon?

Vi begränsar vår värld med tanken. Historien upprepar sig, och varje gång kostar det mer.

1. Inse, förstå, läs på, inse, är du inte taggad nog, läs på ännu mer tills du inser! Nöj dig inte förrän du tror på det du lärt dig.
Om du inte är övertygad, om inte du själv kan intyga dig själv, vem ska då göra det?

2. Sluta lyssna på dina läkare, blir du frisk av att fortsätta gå till dem?
Om din läkare verkligen gjort dig symtomfri och frisk, bra! Jättebra! Men om han inte gjort det, om du efter flera år inte blir frisk, varför fortsätta slösa pengar på läkarbesök? Köp syclovir eller riktiga vitaminer för pengarna istället så du inte behöver besöka din läkare alls. Det är dyrt att hela tiden gå till sjukan, betala hellre för din friska hälsa än din sjuka?

3. Gör det som krävs, ingen annan gör det åt dig. Ingen annan kommer dra ur tummen ur rumpan på dig. Gör bara gör!
Det är inte så svårt, du måste bara gå igenom sockeravgiftning och börja äta ordentlig naturlig mat. Om folk kan sluta med droger och nikotin kan väl du sluta förgifta dig själv med socker? Det kommer konsekvenser i framtiden om du inte gör något, kanske har du redan konsekvenser?

4. Vad har du att förlora, är det inte ens värt att prova?
Om du inte provar kan du inte veta, om du inte vet, prova vet ja, ta reda på hur det känns, ditt sätt att leva kanske inte är det optimala.

5. Inse faktum, vad gör du åt din hälsa just nu?
Vad väntar du på? En tumör? En diagnos? En obotlig sjukdom? Vad sjutton väntar du på, du har bara ett liv!

6. Hur mycket socker/frukt äter du dagligen? Hur mycket sötningsmedel får du i dig? Tuggar du tuggummi dagligen? Har du läst innehållsförteckningen? Småäter du ofta? Vad småäter du på? Går du på reklamen om provivas sockerblandningar och actimel?
Tänk själv och se igenom bluffen! Vad står det egentligen på innehållsförteckningen, socker va? Det är alltid socker, så du ska fortsätta köpa produkterna, tillverkarna vet att vi blir beroende av socker, de är inte dumma. Varför går du på bluffen? Ett nyttigt livsmedel innehåller varken socker eller sötningsmedel. En nyttig vara behöver inte förstöras med socker!

7. Förändring, det enda du kan göra är en förändring, till det bättre!
Åter igen, vad har du att förlora?

8. Kämpa, ingenting är gratis här i livet, stå för din raserade hälsa och KÄMPA för att få ett bättre liv!
Sjukdomarna och symtomen du har kom inte av sig själv, de är dina konsekvenser. Har du ont i kroppen, lider av ångest och krämpor, så har du själv sett till att det hände, ingen annan, eller hur? Det du inte föddes med, har du själv ställt till med!

9. Gör du ingenting åt saken, klaga inte på dina krämpor. De går att bota och du vet inte förrän du provat!
Vad är anledningen till att du låter det fortsätta, varför provar du inte?

10. Lev ett friskt och långt liv utan problem och smärta! 🙂
Jag lovar dig att det är värt det, alla tårar och all abstinens, allt kämpande är värt det när du äntligen är fri!

Ansvaret ligger i Dina händer!