hur gör man?

en gammal klasskompis till mig ställde en bra fråga. hur gör man? när du bestämt dig. när du verkligen inte vill må dåligt längre. när du vet att nu måste jag göra någonting. hur gör man då?

det är en svår fråga, men jag ska försöka besvara den. jag gick precis som alla andra människor gör när dom mår dåligt, och förnekade allt. jag visste nog mycket väl med mig själv att det jag gjorde, och hur jag levde, inte skulle hålla i längden. tillsammans med den känslan hade jag alltid ett litet hopp, en mening som jag levt på under större delen av mitt liv, den lyder: ”Det löser sig!”

jag har aldrig vetat om när, eller hur det kommer lösa sig. bara att det kommer lösa sig. en dag så gör det de bara. och så vart det. en dag insåg jag. efter flera års förnekande, efter år av vad jag trodde var att leva livet, insåg jag att jag lever inte alls livet, jag lever i förödelse. jag förgör mig själv, jag förgör mig själv så pass att jag inte kan kissa utan smärta längre, jag kunde inte hålla i en penna i skolan, och jag var ständigt deppig. det kunde gå så pass långt att jag till slut inte kände känslor, jag var mer eller mindre död på insidan. likgiltig.

en dag sa jag till mig själv att: nu Vanessa får du fan rycka upp dig, när du gått så pass långt att du längtar efter att få känna all smärta innombords istället för att inte känna nånting alls. då är det dax att göra någonting!

för så vart det, efter att ha gått likgiltig tillräckligt länge ville jag hellre känna all ångest och smärta jag bar omkring på. vad som helst bara det kändes. bara jag kunde få veta att jag lever. jag är inte avstängd!

när jag kom dit, när alla tankar som löd ”jag gör det i morgon” började avta. när i morgon var idag och när jag inte stod ut längre. när jag inte längre kunde förneka det uppenbara. DÅ kunde jag börja göra någonting.

det första jag fick göra var att inse helt och hållet att det var kolhydraterna som orsakade allting, och hur mycket jag än försökte förneka det, och hur mycket jag än önskade att det inte var så.. så vann sanningen. när den sanningen steg mig till huvudet gick det inte att äta kolhydrater mer, nu började samvetet spela in. jag började med att minska dom. halvera, halvera igen.. och igen och igen tills dom var borta. abstinensen man kan få är inte att leka med, du gör dig av med ett socker beroende som heter duga. och inget beroende är enkelt att bli av med. det enda du kan göra är att stå emot.. kämpa kämpa kämpa! ingen annan kommer kämpa åt dig!

effekterna av allt kämpande är belöning nog. för mig innebar det att jag kunde kissa normalt igen och greppa om saker med händerna. plus att kilo efter kilo rann av mig utan att jag hade räknat med det. ja kunde gå ner upp till 5 kilo i veckan till en början. endast och enbart genom att bojkotta kolisar och ta in mer fett i kosten. och vad var inte detta om än nånting som fick mig att vilja kämpa vidare. istället för en smörgås till snax så åt jag skinka med jätte mycket smör på. pålägget på mackan man i vanliga fall åt. det var vad jag små åt mellan måltiderna.. ägg med smör. eller helt sonika, vispad grädde. bara fantasin kan hindra dig där.

nåt jag aldrig har hamnat i är just det här att ”mat är en belöning” men jag kan ha full förståelse för syndromet. det är precis som att sluta röka. slutar du mata nikotin-monstret med nikotin upphör det att existera. slutar du mata ditt socker-monster som skriker av dödsryckningar där inne så dör monstret till slut. du har enbart ”belöningsbehov” så länge du fortsätter belöna dig själv. mat är ingen belöning. mat är något vi måste ha för att leva. varför ska vi leva mer än vi måste?

enda anledningen till att vi belönar oss själva är väl kanske för att känna oss som alla dom där andra som inte har något socker-monster?

nu menar jag inte att en matbelöning är något dåligt. självklart ska man fira med tårta och godis mm. när det kommer tillfällen i livet. men detta handlar inte om det i de här fallet.

det är enbart i din hjärna det finns ett belöningscenter. du har skapat det själv. sockret har lurat dit dig. sockret har stigit dit åt huvudet att du tror en belöning är de enda sättet. en bättre belöning är att se hur vågen minskar och hur kläderna helt plötsligt blivit så ut-töjda att dom faller av, tro mig 😉

dom är såklart inte ut töjda, du har gått ner i vikt. jag själv trodde inte på att jag gjort det, så jag var helt säker på att alla mina kläder tappade formen samtidigt. snacka om belöning när den poletten trillade ner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s