du har stor benstomme Vanessa.

pasta carbonara. gud så gott! jag älskade den maträtten förr. perfekt, ost, grädde, lök, bacon och den älskade pastan jag slavade under. jag tror jag åt carbonara flera gånger i veckan. det enda nyttiga jag fick i mig där var väl bacon – protein och fett – energi.

jag provsmakade lite carbonara här om dagen. med pasta. tagliatelle. det var gott, väldigt gott. men min mage efteråt. AJ! jag tog inte många tuggor pasta, ändå säger min mage nej nej nej vad håller du på med!?!? och jag fick den där äckliga jästa känslan i kroppen som man får efter en kolhydratrik måltid. ni vet då när man nästan kan känna mjölet från pastan komma upp i käften som en enda.. mjölbomb.och hela kroppen känns full av deg. segdeg.

äcklig onaturlig mättnadskänsla infann sig precis så som jag kände mig varje dag på min 70 kilos tid då jag inte åt annat. mitt sockerberoende jag hade var enormt då. och eftersom kolhydrater också blir till socker i kroppen så levde jag nästan inte på annat än socker och fett.

vi har nyligen flyttat, och jag hittade massa gamla kläder. oj oj oj! jag kan inte förstå att jag varit så stor. att de där byxorna jag hittar i källaren med storlek 42 har suttit så tajt på mig att dom gjort ont. det var nåt jag glömde fort. hur man känner sig i tajta kläder när man är tjock. det skaver och ingenting sitter kvar där det ska sitta. det glömdes bort fort då jag rasade i vikt.. för då ramlade kläderna av mig av en annan anledning. men jag trodde fortfarande inte på det. jag trodde bokstavligen talat att det var kläderna som växte. dom blev uttöjda, inte var det jag som krympte, nej nej! jag trodde för det första att man inte kunde gå ner i vikt så fort, jag rasade ju 15 kilo de första 7 månaderna, och för det andra så försökte jag inte ens gå ner.

jag köpte kläder i storlek 38 när jag var storlek 36. när jag var nere i storlek 34 köpte jag kläder i storlek 36, jag trodde inte på det. jag provade storlek 36, kom i det, och tog för givet att mindre kan jag bara inte ha. men ta mig fan, dom ramlar ju av dom med. jag kunde inte förstå! vad hände?!

det tog mig ungefär 2 år att förstå att jag är smal. inte knubbig. inte ett dugg jävla knubbig nånstans. jag är smal. jag har storlek 32. från 42 till 32. 2 år tog det mig att inse och förstå det. i min skalle var jag fortfarande tjockis. en varm tjockis. jag frös aldrig förr, jag hade så mycket härligt fett som värmde min kropp och nu fryser jag av minsta lilla kyla. hurr!

min lillebror som alltid varit smal njuter och säger att nu får jag smaka på hans värld jag med. jag tror han har varit avis på mig när jag kunde ligga i vattnet och bada i timmar när vi var små, och han stog på bryggan, huttrade med lila läppar. lille plutten där! nu e vi i samma lag.

jag trivs i min nya kropp. jag kan fortfarande tänka att jag är en tjockis. känna mig som en uppblåst ballong med valkar överallt. nästan se dom i spegeln, men sen inse åter igen att dom är borta.

när jag gick i högstadiet umgicks jag i ett litet gäng av tjejer. vi höll ihop och hade skoj tillsammans. alltid när vikt kom på tal så tröstade dom mig med att ”ja men du har stor benstomme Vanessa, du kan inte rå för det” jag brukar tänka på det allt som oftast. stor benstomme, herregud..

jag har jättestor benstomme, jag väger 50 kilo och har storlek 32 i kläder. jättestor benstomme!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s